Alexander Beijar bloggar om vardagen på Nylands Brigad

Okategoriserade

TJ 198 – Barettmarschen

28 Nov , 2017, 21.15 alexanderbeijar

 

Vet nog inte i vilket skede jag var såhär pigg och glad… Det måste vara i ett tidigt skede (Bild: Försvarsmakten)

Hörni, vet ni vad? Det är under 200 dagar kvar nu! Fortfarande mer än vad halvårsmanskapet hade då de ryckte in, och nog känns det ju som ganska mycket i jämförelse med våra chefers ynka 16 dagar. Men det är ändå under 200. Det känns som om man kanske har en möjlighet att komma härifrån någon gång. Men men, det är länge dit ännu, så det är bara att gilla läget.

Förra veckan berättade jag om den gröna baretten, och vilka krav som fanns för att du skulle få rätten att bära den gröna kustjägarbaretten. Cooper, muskelkondition, simtest och så den där omtalade marschen då. Men vad går den egentligen ut på?

Barettmarschen hade sin start tisdag morgon nere i Underofficersskolans vapenhall, i grupper på just under 10 personer, som startade med fem minuters mellanrum. Därifrån började vi en resa som skulle få ta högst 30 timmar. Vi kände aldrig till hela rutten, utan då vi startade från brigaden till vår första punkt, Baggby skjutbana, så var det den enda punkten vi kände till. Efter lite skytte gick vi vidare mot nästa punkt, språngmarsch stod då på schemat. Förutom det där rent fysiska marscherandet så utförde vi vissa ”militära” uppgifter med ungefär 10 kilometers mellanrum. Förutom skytte och språngmarsch så gällde uppgifterna även evakuering, navigering och vattenöverskridning, för att nämna några.

För vår grupps del blev marschen ungefär 80 kilometer lång, men skulle vi inte ha tappat bort oss och vandrat omkring på helt fel vägar i ett skede så skulle vi nog säkert ha kunnat klara av det på 75. Tiden blev väl sist och slutligen 27 timmar och 15 minuter, och även på den punkten kunde vi ha kunnat göra det snabbare om vi inte tappat bort oss. Men i det skedet som det varit mörkt ute sedan klockan 17, klockan är någonting mellan 01 och 02 på natten och det skulle vara mörkt ännu i fler timmar så kändes det både tröttsamt och hopplöst. Särskilt i det skedet som vi alla trodde att vi skulle komma fram till en ”sovpunkt”, med obligatoriskt sovpaus, men det visade sig att det inte fanns någon sådan alls, så kändes det inte allt för muntert.

Men hur orkar man gå 27 timmar i sträck? Vad finns det i dig som får dig att gå 80 kilometer på lite mer än ett dygn? Varför ger du bara inte upp? Ja, säg det! Att säga att det inte fanns stunder då det skulle ha varit lockande att ge upp skulle vara att ljuga. För precis som jag sade, då det varit mörkt länge, skulle vara mörkt ännu längre, och du bara gick och gick och gick, då kändes det motigt. Då den där väskan tycktes väga mer för varje hundra meter du går, och de där skorna klämmer på, strumporna korvar sig och godiset är slut. Men något fanns det som sade att det är en omöjlig tanke att ge upp. Att det är självklart att man inte ger upp.

Jag skulle nog aldrig göra om det. Det skulle jag inte. Men nog är jag otroligt nöjd över att ha gjort det. En gång kustjägare, alltid kustjägare, liksom.

Dagens ord

Dägä. Någon gång för länge sedan, jag tror inlägget handlade om Rukkin, så presenterade jag ordet särmä för omvärlden. Ifall ni glömt vad det betyder så kan ni läsa mer om det här. Dagens ord, dägä, är den raka motsatsen. Alltså när något inte alls verkar bra, ser dåligt ut eller är slarvigt gjort. Då är något dägä. När vi går till Rustförrådet för att byta kläder kan du, om du har otur, få tillbaka riktigt dägä kläder. Eller om veckoschemat verkar helt horribelt, då kan det vara en riktigt dägä vecka. Ni förstår säkert.

Nu sticker jag iväg till skogs, på Uusimaa 17-övningen, så när ni hör från mig nästa gång är oklart. Men månne jag inte ska trotsa kylan och regnet och överleva även den här stridsövningen. Det är ju ändå färre än 200 dagar kvar.

Lepo bara!

, , , , , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *