Så löd meddelandet jag som tur kunde skicka åt de som undrade ifall jag var okej i torsdags. Det här är inte en bloggtext jag egentligen vill skriva, men att låtsas som ingenting vore bara underligt. Jag kommer inte på något sätt gå in på det som hände, spekulera eller debattera. Om det nu i det här skedet är någon som inte är bekant med händelsen som skakade Dragsvik, Raseborg och Svenskfinland på torsdag morgon förra veckan, så kan det löna sig att kolla upp med allas vår vän Google. Hen vet allt.
Jag var själv på läger i Sandhamn i torsdags när övningen avbryts någon gång mellan nio och tio på morgonen. Övningen avbryts av lägrets ledare, som kommer och berättar åt oss, mycket kort, att det hänt en olycka i Raseborg, och vi beordras att ta kontakt med våra anhöriga att vi är okej och oskadda, och på läger på helt annan ort. Så, ovetande som jag var, så skickade jag iväg ett kort sms åt min mamma, där jag säger att jag är okej. Helt ovetande om hur illa det egentligen var.
När vi kom tillbaka till brigaden, någon gång mitt på dagen, var det första vi såg snö. Det hade snöat massor i Dragsvik, och hela marken var täckt av ett vackert vitt snötäcke. Sen såg man flaggan som flaggade på halv stång. I det skedet hade vi fått lite mer information om vad som hänt, hur många som varit med, men ännu inte vem som varit med om något. Det var vid en första anblick väldigt vackert. En dag som är alldeles för vacker för att minnas för det som hänt.
Ganska snabbt kom det folk fram och sade att de som ville ha något slag av krishjälp eller annan psykisk hjälp skulle meddela, och att det skulle fixas. Stämningen på brigadområdet var nedstämd, tyst men samtidigt fortfarande lite ovetande. Vilka rykten stämde och vem kan man egentligen lita på.
Det var ljus tända i matsalen och i soldathemmet. Till soldathemmet hade det dessutom kommit en hel del civila, som kommit för att träffa, stötta och trösta nära och kära som det behövde. Ute föll snön långsamt och sakta. Under kvällen lästes namnen på dem som omkommit och skadats upp på enheten, på de anhörigas begäran. Senast i det skedet så spräcktes myterna och bekräftades ryktena.
Då meddelandet om att alla skulle få åka hem på permission, tidigt på fredag morgon, var det ingen som högljutt hurrade, sådär som det vanligtvis skulle låta. För alla visste varför vi åkte hem. Klockan tolv höll vi även en tyst minut på uppställningsplan utanför enheten. Fortfarande fanns det snö på marken, och någon enskild snöflinga föll från himlen. Även det här var en mycket vacker stund.
Nu under veckan som gått så har vi nog så gott som helt övergått till vardagen på brigaden. Det var underligt och lite obehagligt att komma tillbaka, och ännu under söndag kväll och måndag var det en mycket olustig stämning på brigaden. Diskussionstillfällen har ordnats för dem som vill, och minnesstunder har även funnits till för dem som känt för det. Det här kommer aldrig glömmas. Det kommer komma stunder då man inte tänker på det lika mycket. Och sen kommer det stunder då du tänker mer på det. Men glömma kommer vi aldrig.