Rubriken låter lite brutal, det måste medges. Men jag tänker anknyta till den ännu senare, då kommer ni förstå den bättre.
Tiden i Underofficersskolan börjar sjunga på sista refrängen, och underofficerskursen börjar lida mot sitt slut. Innan nästa vecka är slut så torde vi ha två vinklar på bröstet och tilltalas ”Herr undersergeant”. Återigen innebär det en flytt, den här gången från skolan till militärpolisplutonens byggnad. Det handlar om kanske 200 meter på sin höjd, så det är ju inte värst farligt. Men ändå blir det spännande att försöka få ner allt jag äger och har i en rinkka och två ryggsäckar. Något alla borde få testa på, man börjar verkligen fundera på om allt det där är nödvändigt att ha.
I och med att aukkin börjar vara slut betyder det även att våra chefer börjar göra sig klara för att hemförlovas. Och att de har mindre än en vecka kvar här, det är något de mer än gärna påpekar för oss. Vare sig vi vill inse det eller inte. Men förutom att de lämnar in vapen och kläder så har de även haft sin ”loppusota”, sitt slutkrig, en sista krigsövning för att mäta hur väl utbildningen gått hem. För oss elever vägde det inte riktigt lika tungt, men ändå var det rätt så tufft att få delta i årets största krigsövning Uusimaa 17.
För vår del så gick det här av stapeln i olika delar av Syndalens lägerområde, och jag stred för den ”gula nationen”. Vi var målpersoner, och hade som uppgift att försvara i ett antal anfall som gjordes mot oss. Hittills har vi aldrig deltagit i en ”riktig” stridsövning, så att få anfalla mot ”riktiga” fienden som ”på riktigt” gjorde ett anfall var rätt så tufft.
För att ge mer djup och realism i övningen så använde vi oss av Försvarsmaktens KASI-system. (läs mer här ) Genom att enkelt klä på dig en väst med mottagare, lägga mottagare på hjälmen och skruva fast en sändare på ditt vapen, så reagerade du och de du stred med och mot på hur striden gick. Gjorde du en framryckning mot någon och de sköt tillbaka och träffade, men lite snett, så kunde den meddela att du är skadad i benet eller i någondera armen, till exempel. Mötte du däremot en skicklig krigare, som visste just vad han gjorde, kunde du nå slutet på det anfallet. Den trevliga damen i västen, hon som berättar hur det går, upprepar gång på gång det där ena samma ordet. Tuhottu. Tuhottu. Tuhottu.
Det här var som sagt första gången vi verkligen fick öva oss i eldstrid mot riktiga fienden. Och det var absolut mer lärorikt än någon tidigare stridsövning. Att få försvara sig mot någon som verkligen skjuter tillbaka, och inte är en måltavla som kommer upp genom knapptryckning, ger så otroligt mycket mer. Det är då man förstår varför utbildarna gnällt om de där samma småfelen gång på gång, som man ändå aldrig tänkt på att rätta. Sen då du sitter där i något västnyländskt kärr med en gnällande väst som påminner dig om att du fortfarande nog är ”tuhottu”, då har du nog tid att inse varför du borde ha gjort som löjtnanten sade på G-perioden.
Dagens ord
Blåpitt är vårt namn på den övningsammunition som används då vi övar eldstrid mot varandra. Namnet kommer ifrån att det är likadana hylsor som vanlig stormgevärsammunition, men den ändan som skjuts iväg, som vanligtvis är gjord av bly, är nu gjord av trä, som är färgat blått. Ammunitionen får alltså en blå pitt. Då man på vapnet fäster en ”rekylförstärkare” så kan man skjuta blåpittarna säkert, eftersom träudden splittras just före den flyger ut ur pipan.
Nu ska jag åka hem på lite välbehövd loma, satt inne förra helgen och även över självständighet, så nu börjar det här stället kännas lite väl bekant. Syns igen på måndag, brigaden, och hörs igen nästa vecka, bloggen!
Lepo!
PS. Det är ungefär det här jag har sysslat med under förra veckan. Ganska tufft, va 🙂
Auk, Blåpitt, Dragsvik, Elev, Elevkorpral, Läger, Loppusota, Milin, skogen, Skogsdagar, Skolan, Stridsövning, Underofficersskolan, Uusimaa17